Jag finns också på Facebook! Jag har en profil, några facebookapplikationer och en del vänner. Vi skickar drinkar till varandra, jag och mina vänner. Vi utmanar varandra i frågesporter och skriver roliga saker på varandras fun-walls.
Idag har jag surfat runt lite planlöst på facebook, slösurfat mellan nätverken för att se om jag känner någon. Lite som att sitta på uteserveringen och spana på de som går förbi, utan att behöva gå ut. Jag satt hemma helt ensam och väntade på att någon skulle poka mig lite igenkännande eller att jag skulle hitta någon sedan länge förlorad bekant att byta lite ”vad har hänt sedan högstadiet/gymnasiet/högskolan/förra jobbet/sommaren -95″, ja ni fattar.
Då flimrade hon förbi på skärmen. Hon som nästan alltid var ensam på rasterna på mellanstadiet. På facebook hade hon tre sidor med vänner. Det kändes skönt på något sätt. Att hon också fick bli populär. Facebook är ju trots allt den moderna tidens sätt att umgås. Så jag satt där med min virtuella cosmopolitan och kände mig alldeles varm och glad för hennes skull. Sedan kom verkligheten ikapp mig. Den hårda, trista facebookverkligheten alltså. För i min profil behöver man inte bläddra bland vännerna. Knappt scrolla. Vad säger det om mig? Lipstick & Chicklit is känner sig ensam. Nä, det här duger inte. Jag bli mer social, mer tillgänglig. Jag måste nätverka. Jag måste adda. Jag måste visa att jag är tillgänglig att addas!
